Hello! Tidigt på onsdag morgon – då ögonen sved av trötthet och klockan inte ens slagit 06 var vi vakna påväg mot städernas stad. Lo-lo-london. Trots att jullovet hjärntvättat mig till att vakna tidigast 11 om morgnarna, slogs jag inte så hårt av tröttheten den morgonen. Jag var så fruktansvärt excited. Det var ju trots allt första gången jag i ”äldre” ålder skulle besöka staden. Har visserligen besökt London förut men inte i tillräckligt hög ålder för att jag skulle ha uppskattat det värst mycket. Senast satt jag mest bara i barnvagnen och lipade. Typ så ja.

Den här gången blev resan till något helt annat. Man skulle nästan kunna kalla det en romans. Jag föll direkt – bokstavligen. Snubblade på första trottoarkanten och det sa klick. Fick ett extra starkt tycke för staden redan från första stund. Gillade känslan i staden, de fina byggnaderna och framför allt alla fina människor. Älskar då massa människor med olika bakgrund och kultur samlas på samma ställe. Jag älskar olikheter, det gör mig så inspirerad. 

Första dagen var jäkligt turistig, om man säger så. Big Ben, London Eye, Buckingham Palace, Hyde Park och allt där emellan. Vi ville hinna se allt under våra drygt tre dagar, så tempot var högt. Hela onsdagskvällen trängdes jag sedan mellan butikerna på Oxford St. Otrolig shopping – men rätt så mycket lejdon efter ett tag av brottandes. Hittade mycket fint och så, men det bästa var nog att bara gå där. Njuta av atmosfären liksom – för det är ju det som kommer leva med en då plaggen blir för små. Upplevelser lever ju alltid kvar liksom. Det är ju det som är så fantastiskt med alla fina ögonblick i livet. De kommer alltid leva kvar, som minnen. 

 

 

 

 

Det var en fin dag, ett fint minne. Kärlek, Manda!

Hur i hela friden orkade hon kämpa för honom som inte kämpade för henne. Hur orkade hon kämpa för honom som nekade henne gång efter gång, ignorerade henne och visade att han verkligen inte bryr sig. Hur i hela friden kunde hon vända allting till det positiva? Alltid.

Hur kunde hon omformulera frånvaro, till blyghet, för att i sin tur vända det hela till att han är alldeles svag för henne? Var ligger logiken till att ignorering alltid handlar om att spela svår, och att spelet självklart är lika med att han är ytterst intresserad. No logic, kan man ju tycka.'

Det är så lätt som utomstående att säga – men hur kunde hon göra såhär mot sig själv? Hur kunde hon ta smäll efter smäll, gråta floder i dagar, veckor, men alltid bländas av kärleken och ta sig upp igen. Gång efter gång. Det gjorde så ont att se. Hur hon med passionen i blicken målmedvetet kämpade för det hon ville. Hur hon aldrig gav upp för att hon lärt sig att man måste kämpa för det man verkligen vill ha. Det gjorde så ont att se hur hon gav ut hela sitt hjärta, för att i sin tur bara få en liten del tillbaka.

Egentligen förstår jag henne, hur hon kunde göra så, för hon är jag. Och för att kärleken är blind. Kärleken gör en nästintill bokstavligen blind. Den är en drog också. Väljer man att älska, är det svårt att sluta. Jag vet inte hur man ser igenom kärlekens blinda lågor, då man väl är där. Inte vet jag heller hur man ska våga ge sig in i dem igen, efter att ens hjärta en gång brunnit upp.

Men en sak jag fått lära mig sedan jag var liten är att erfarenhet är kunskap, och att kunskap är rikedom. Kärlek kan vara det värsta, underligaste och mest förvirrande i hela världen. Men även världens mest otroliga och mäktiga känsla. Den känslan som får oss människor att sträva framåt i livet. Besvarad, som obesvarad kärlek. Visst är den ena trevligare än den andra. Kan ju lugnt säga att obesvarad kärlek är det mest fruktansvärda ever typ, men även det är erfarenhet, kunskap, rikedom. Och fastän man känner uppgivenhet rentav angående kärlekens existens - våga klättra upp igen, våga. 

Jag tror att vi människor måste börja våga mera. Våga älska helhjärtat och mycket, våga nästintill gå under av hjärtesorg, för att därefter våga älska helhjärtat igen. För hörni - man måste faktiskt våga för att vinna. Men snälla - spring inte efter bussar eller killar, för det kommer alltid nya. Bättre. 

Kram, Manda!